Jag är så jävla besviken just nu. WASPs nya album Babylon släpptes igår och det finns fortfarande INGENSTANS att ladda hem det. Otroligt nog var det Spotify som räddade mig med att ha det, annars brukar jag mest få svära över att det jag vill lyssna på inte finns där. CRED!

WASP har ju påbörjat sin Europaturné nu också, i Moskva av alla ställen. Spelningslistan var enligt mig alldeles för kort (13 låtar) men med godkända låtval, hade kunnat vara både bättre och sämre.

Anyway, Babylon var det ja. Nio låtar där två stycken är covers, vilket är aningen fattigt. MEN av det som är nyskrivet material är det oväntat mycket bra faktiskt. Har redan flera favoriter som fastnat i skallen, även om det knappast kommer upp i samma standard som på den gamla goda tiden. Saknar WASPs provocerande texter, men de skapar åtminstone fortfarande klart hedersvärd hårdrock.

Favoriterna från Babylon:



Alltså om ni i likhet med mig tycker om WASP och deras musik, leta upp och lyssna på! Så jävla värt. Sköna riff, härliga hårdrocksballader och Blackie Lawless med sin hesa stämma. Me like a lot!

---

Icke-känslor, vilket bra ord det är. Nu får jag fan ta och skärpa mig. Kanske äta middag. Mina extra högtalare till datorn har typ gått sönder, så inge mer lyssna högt på musik här inte (högtalarna till bärbara är ju inget att hurra för direkt). Jag missbrukar verkligen musik tills allt bara dör omkring mig. Skitsaksamma, om det inte vore för att musik är just det som skulle få mig på bättre humör atm.

FUCK, jag orkar inte sitta med hörlurar och vara bunden till datorn för att kunna höra musik. OCH usb-sladden till mobilen har varit borta i evigheter, plus att halva sladden till de hörlurarna är borta också. Bilen ska vi inte ens tala om, det enda som finns kvar där spelaren skulle ha suttit är kabeltrassel. Har ju en cdspelare i rummet som är gammal skit och brukar vägra läsa de flesta skivorna om det finns minsta repa på dem, och att lyssna genom dvdn och min gamla skit-TV är inte heller ett alternativ. Fan jag har flera flera hundra låtar på min playlist som jag lyssnar på och hoppar emellan, fatta hur jobbigt det skulle vara att välja ut och bränna ett fåtal av dem på skiva. Jag vill kunna välja mellan all min jävla musik. I'm sooo pissed atm.

Ikväll ska vi vara galna. Kom igen headbangers, ööös!

Idag är en grym jävla dag, en hårdrocksdag! Först och främst har 4-dagars biljetterna till SRF 2010 släpps, och självklart har man köpt en sån. Sen så har Ozzy Osbournes självbiografi I Am Ozzy släpps på engelska, klart att man beställt hem den. Och nyss fick jag äntligen hem Mötleys konsert från Crüefest-08, så jag har något att se på och rysa till. Det gillas!

Låten som går på repeat i min skalle atm, Steel Panther såklart! Såå sköna.

---

Jag har skippat att snacka Rammstein och allt liv därikring, tills nu alltså. De gjorde alltså en porrfilms-video med Jonas Åkerlund till deras nya singel "Pussy" och blev bannade i princip överallt. Rammstein är inget band jag någonsin gillat och aldrig heller kommer gilla (ärligt talat, tyska MÅSTE ju vara ett av världens fulaste språk), MEN bara för all jävla uppståndelse letade man såklart upp videon och såg den, som flera flera andra. Ärligt talat, fyfaan vilket jävla pr-trick, cred för det. Det sköna är ju att flera miljoner människor har sett videon även fast den som sagt blivit bannad från MTV och liknande kanaler, kick ass. Frigör musik från skitmedier!

Anyway, jag antar att jag får vara lite finkänslig och "varna" känsliga (eventuella minderåriga) läsare, det finns faktiskt en förklaring till att videon är bannad. det kallas PORR, akta er.

PUSSY!

Mycket som händer i hårdrocksvärlden just nu känns det som. Första Oktober släpps biljetterna för Sweden Rock 2010, samma dag som Ozzy Osbournes självbiografi kommer ut. Sen kommer ju även WASPs nya skiva i oktober, och i början av November turnerar de i Sverige. I December är det sen Ronnie James Dios tur att komma tillbaka till Sverige, den här gången med DIO och inte Heaven and Hell. Fan need cash, I want it all!

Sen går det rykten om en viss turné med "the big four of trash metal". Vilket iofs bara är just rykten, inte kan komma på fråga inom en snar framtid och innebär att en jävla massa problem måste lösas för att få dessa egon att kunna samarbeta. Men om, bara OM det skulle hända, skulle det vara helt jävla underbart. Kanske att man vågar hoppas lite iaf.

Något som jag fastnat i just nu är faktiskt Steel Panther, hoppas de dyker upp på någon festival nästa sommar! Killarna är ju hur sköna som helst, kolla in deras "history" bara, hahah! Epic.

Har suttit och tjuvlyssnat på WASPs kommande album, Babylon. Det verkar fan lovande. Låtlistan kommer iaf att se ut såhär:

01. Crazy
02. Live To Die Another Day
03. Babylon's Burning
04. Burn
05. Into The Fire
06. Thunder Red
07. Seas Of Fire
08. Godless Run
09. Promised Land

Nu hamnar skolarbetet på bloggen, free for all.

Läs gärna The Dirt och The Heroin Diaries och bilda er en egen uppfattning!

Bakgrund:

Natten till den 23e December 1987 tog Nikki Sixx en överdos Heroin efter att ha blivit injicerad av Robbin Crosbys langare, eftersom han redan var för wasted för att injicera själv. När Slash’s dåvarande flickvän förstod vad som hänt började hon ge Nikki hjärt- och lungräddning medan Slash var totalt jävla borta och smashade upp badrummet. Langaren flydde i panik i tron att han dödat Nikki. När ambulansen väl kommer hugger ambulansmannen Nikki med två adrenalinsprutor genom bröstkorgen för att återuppväcka honom. Fram tills det ögonblicket har Nikki varit död och haft en så kallad ”utanför kroppen upplevelse”. Några timmar efteråt vaknar Nikki i en sjukhussäng och känner sig annorlunda, funderar över varför han har fått en andra chans. När snuten kommer för att ställa frågor rymmer han från sjukhuset, fortfarande hög och endast iklädd sina skinnbyxor, och får skjuts hem av två fans som i likhet med resten av världen trodde att Nikki var död. Nikki blir rörd av deras sorg och omtanke och inser att han faktiskt har tusentals fans som bryr sig om honom, han är inte ensam. Efter att ha lovat att inte knarka igen blir han avsläppt hemma i Van Nuys och tuppar av på badrumsgolvet med en kanyl i armvecket, ingenting går upp mot heroin.

När Nikki vaknar till liv igen på det blodiga badrumsgolvet avskyr han sig själv för vad han just gjort. Han bestämmer sig för att bli ren och kastar som så många gånger förut bort alla droger. I sovrummet hittar han sin gamla AA-bok som han börjar bläddra i, och för första gången någonsin tycks orden ha en djupare mening för honom. Nikki slocknar snart igen och sover i nästan två dygn innan han vaknar upp och tänker att vafaan, jag vill ju leva. Vid det här laget har hans manager Doc hittat honom och tar med Nikki för att bo hos honom i nästan en vecka. GirlsGirlsGirls-turnén ställs in och en massa människor kommer för att besöka Nikki hos Doc och stötta honom i hans beslut. Nikki bryter tills sist ihop och erkänner att han inte kan kontrollera sitt missbruk, och snart är hela Mötley Crüe inne på avvärjning.

Bandet åker in och ut på avvärjningar, festar sönder sig själva emellanåt, men till skillnad från alla andra gånger de gått den vägen finns nu motivationen och viljan till att förändra. Nikki spenderar flera månader med att försöka bli ren, har några återfall men klarar sig i övrigt bra. Flyttar från knarkhuset i Van Nuys och lär sig sakta men säkert att fungera som en normal människa igen. En psykiatriker diagnosticerar Nikki som depressiv och kemiskt obalanserad vilket resulterar i läkemedlet Prozac. Efter samtals- och gruppterapier med både bandet och andra drabbade och flera månaders rehabilitering är Nikki en ny människa, en ren människa, och trots ett fåtal återfall med åren är han idag fortsatt fri från heroin.

 

Varför blev Nikki Sixx heroinmissbrukare?

För Nikki blev drogerna ett självförsvar, ett sätt att fly undan en verklighet som han inte ville veta av. Nikkis uppväxt var skit och familjen var fattig. Han Pappa lämnade familjen när han var liten och när Nikki försökte komma i kontakt med sin Pappa ville han inte ha något med Nikki att göra. Mamman favoriserade Nikkis syster och dumpade Nikki hemma hos morföräldrarna så fort hon hittade något roligare att göra eller en man att bo med för tillfället, och eftersom Nikki inte blev glad åt att få nya Pappor om och om igen tyckte väl hans Mamma att det var lättare att göra sig av med Nikki. Eftersom han ständigt fick flytta runt gick han miste om den trygghet ett barn behöver när det gäller ett hem och han hann aldrig skaffa sig några riktiga vänner, han hade ingen som helst social och stabil grund att stå på. Nikki kände sig oönskad av föräldrarna och var såklart arg på hur hans tillvaro hade utvecklats, en ilska som yttrade sig i ett jävla tonårsuppror med kriminalitet och droger som följd. Samtidigt var det också ett sätt för Nikki att hävda sig själv och få uppmärksamhet, inte av föräldrarna men av andra tonåringar.

 

Med drogerna fick Nikki trygghet, sällskap, kontroll, social acceptans, respekt, status, vänner och en identitet. I allt kaos var drogerna den enda fasta punkten, och användandet accelererade. Samtidigt fanns drömmarna om att bilda det ultimata bandet, och på den tiden var ett hårdrocksband och droger nästan synonymer med varandra, man hade en romantiserad bild av droger som kanske inte stämde överens alltför bra med verkligheten. Drogerna var ett sätt att bedöva smärtan, både den psykiska som han burit med sig sedan barndomen, och den fysiska efter en bilkrash-83, då Nikki bröt axeln (alternativt vred den ur led, svårt att komma ihåg allt) och började röka heroin dagligen. Med heroinet kunde han stänga ute allt annat för stunden. Han hade ingen självkänsla, inget självförtroende överhuvudtaget och drogerna var hans bästa och enda vänner. Människorna han kände och umgicks med var antingen knarkare eller langare, han var ensam och försökte fylla tomheten med något.

 

"But alcohol, acid, cocaine.. they were just affairs. When I met heroin, it was true love"

 

"I’m sorry about being a dick, but sometimes it’s hard to supress the urge of ruin other peoples life."

 

"What are you guys doing? You're supposed to do your jobs!"

"Jobs? I played bass not to have a job!"

 

"Even though we are entering into the world of fashion, I assure you; I'm not gay."

 

"Don’t kill me! I’m pregnant with parasites, I have to live! They depend on me!"

 

 

Haha, shit vad jag har vaknat och varit förbannad idag! Drömde att någon gjorde mig så jävla arg så jag bara ville klappa igen käften på honom. Ursinnet riktigt spred sig i kroppen alltså! Kul känsla att vakna till..

Yes säsong 2 av Metalocalypse hemma! (Y) Let's nöööta.

Det finns överraskande många hårdrocksbloggar som jag brukar följa lite halvhjärtat (på minst två stycken av dom hittade jag gratulationshälsningar till tvillingarna i tokio hotel, så för att citera Dee Snider; That's NOT very metal). Anyway, på senaste tiden har det varit lite halvt bloggkrig bland dessa, och bloggbråket handlar alltså om bandtröjor och huruvida hårdrock gått och blivit modernt. Tydligen är det någon poser (fake/wannabe-rocker) som traskat runt i en Iron maiden tröja och tyckt att hon varit skitcool utan att ens veta vad fan Iron Maiden är. Alltså ursäkta, hur fan kan man inte ens veta vad Iron Maiden är för något? Det .. alltså det övergår mitt förstånd, i min värld händer det bara inte.

Till dehär med bandtröjor då. Jag tycker absolut inte att man ska ha på sig en bandtröja om man inte lyssnar på, står för och tycker om musiken bandet spelar. Jävla hyckleri är vad det är. Och sen kommer såklart någon och gnäller om att "man får väl ha på sig vad man vill", i helvete säger jag. En bandtröja är så mycket mer än en tröja, den representerar något mer, ett band, en musiksmak, en livsstil. Jag blir fan förbannad när det går runt små fjortisar som tror att de är hårdrockare för att de hittade en cool t-shirt med något band som de inte ens har någon aning om vad det är på JC/Gina/Whatever. Hårdrock är en musikstil, och ja kanske även en klädstil men desto mer en livsstil. För en hårdrockare är det inte kläderna som är viktigast utan MUSIKEN, allt annat hamnar i skuggan.

För mig är musik så nära heligt man kan komma. Det är så mycket mer än bara ackord och toner, det är känsla! Det är vad man hittar i en låt, hur man tolkar den och hur den påverkar en. Oavsett hur man känner sig finns det alltid en låt någonstans som har fångat just den känslan, och det finns massvis med låtar som kan få en att bli glad, ledsen, sorgsen, sprallig, busig, förbannad, you name it! Det är min räddare i nöden när jag är nere, solskenet när jag är lycklig, sällskap när jag är ensam, tröst när jag behöver det, min vrede när jag är arg. Hårdrocken är fan mitt livs kärlek, bättre än så kan jag knappast beskriva hur mycket musiken betyder för mig. Kanske är det just därför jag blir så pissed off när någon snorunge köper en tröja och tror att de är värsta coola rockern. Hårdrockare är man fan inte på utsidan, utan i själ och hjärta.

Den här har jag både somnat och vaknat till idag. Känns som att vi kör en restart på dagen. Känns inte bra. Tredje natten i rad jag drömmer nästan samma sak, är det då drömmar börjar betyda något? Fuck it jag gömmer mig under täcket igen.

 

Love is a killer
A homicidal fiend
Love is a killer
It'll be the death of me
I got a target on my back
For a cupid dressed in black
Love is a killer
It's killing me