Världen är inte rättvis. Människor är dumma i huvudet. Finns det en gud så hatar han dig. Livet är en plåga.

Ibland hittar man ljusglimtar, men oftast är man vilsen i mörkret, på väg någonstans. Fan vad jag är bitter, det är svårt ibland. Vissa människor skulle man göra allt för. Ta på sig deras problem, deras smärtor, ja till och med dö för någon annan. Om jag bara kunde, då skulle jag fan inte ha suttit här idag, och det skulle ha kännts helt jävla okeey, ja rentav bra. För då hade någon annan, någon man älskar, sluppit alla livets skitproblem, sluppit plågas och kunnat leva. Själv är jag inte ett dugg rädd för döden, det jag är rädd för är att mista personer som står en nära. En jävligt dum grej att vara rädd för egentligen, det är ju oundvikligt och man får ständigt konfronteras med att mista någon. Livets jävla gång.

Jag fryser, förundras över min totalfuckade tankegång, ser ut genom fönstret utan att se solen. Det gör fan ont, men jag accepterar det precis som med all annan skit. Det är reglerna som gäller för att inte bli sinnes. Det är länge sen jag insåg hur jävla skruvat allting är, och att man inte kan göra så mycket annat än att leva vidare med det. Lidandet tar aldrig slut, det bästa man kan göra är att njuta av ljusglimtarna medan de varar.


Bry er inte om mig, fråga inte. Välkommen in i mitt huvud.

---